”Är det en snäll bebis?” ”Är hen snäll mot er?” ”Beter hen sig?” ”Sköter hen sig?” ”Är hen duktig?”
Den typen av frågor är något som de allra flesta nyblivna föräldrar någon gång får höra och måste förhålla sig till. Frågorna är säkert ställda med välvilja och omtanke, men hur vi uttrycker oss spelar mycket större roll än vad vi kanske tänker.
Epitet som snäll och duktig bidrar till och upprätthåller en orealistisk bild kring vad som är normalt bebisbeteende. Det riskerar att leda till känslor av osäkerhet och otillräcklighet hos föräldrar. Funderingar kring om någonting kan vara fel med barnet kan uppstå när det inte beter sig som önskat och förväntat. Föräldrar kan uppleva sitt barn som besvärligt, krävande och extra utmanande trots att bebisen beter sig fullkomligt normalt.
Alla bebisar är så klart olika och det finns ”lättare” barn som är mer nöjda generellt redan från födseln och mest sover och äter. Det är oftast också helt normalt. Men särskilt vanligt är det inte! De allra flesta bebisar har tvärtom ganska mycket normalt bebisbeteende; de föredrar att bli burna och protesterar när de blir nedlagda, de vaknar under natten och behöver förälderns stöd i att somna om, de vill amma eller få flaska tätt och de är i perioder mer missnöjda och svårare att trösta även om föräldrarna gör allt de kan.
Kunskap kring vad som är normalt bebisbeteende kan vara till stort stöd och tröst. Rimliga förväntningar på bebisen kan underlätta nåt oerhört och skapa förutsättningar för en fin och njutbar första tid som förälder.
Lämna ett svar