I perioder upplever många sina barn som extra klängiga. Kanske närhetstörstande till den grad att man ibland känner att man själv håller på att drunkna. Barnet vill följa med när man går på toaletten, står och drar i byxbenet när man lagar mat och ropar efter en så snart man lämnat rummet. Det kan vara en 1-åring men lika gärna en 2-åring, 3-åring eller 4-åring. Det känns svårt att räcka till som förälder och risken är att man fastnar i en tillvaro fylld av gnäll som inte är trivsam varesig för barnet eller föräldern.
Att barnet är extra klängigt är barnets sätt att kommunicera att det behöver föräldern lite extra mycket just nu. Det uttrycker sitt behov av närhet, trygghet och kontakt. Om föräldern är avvisande kommer barnet i de allra flesta fall att bli än mer klängigt. Resultatet blir en självupphållande cykel och en tillvaro fylld av gnäll och frustration.
Som förälder kan det vara svårt att se något positivt med klängigheten. Men för barnet är beroendet en förutsättning för självständighet. Barnets behov av närhet och trygghet är just så stora som det uttrycker. Vägen till en tillvaro med ett mer självständigt barn är att fylla det behov av beroende som barnet har just nu. Fylla på med det som barnet visar att det behöver.
Ett sätt som brukar vara bra för att känna sig mindre kvävd som förälder är att föregå barnet. Att inte låta barnet vara den som efterfrågar och riskerar att upplevas som gnällig och krävande, utan istället erbjuda barnet innan det sker. Tex genom att säga ”Nu ska jag gå på toaletten, vill du följa med mig dit?” Eller ”Nu ska jag strax laga mat, vill du hjälpa mig med det? Kom och hoppa upp i famnen så kramas vi en stund först!”. När barnet inte behöver bekymra sig över att att få behovet av närhet, trygghet och beroende säkerställt, kan det istället lägga energi på lek, utforskande och små stunder av självständighet.
Lämna ett svar