Anknytning är ett område som intresserar många människor och inte minst blivande och nyblivna föräldrar. Anknytningsteori var tidigare något som främst pratades om bland psykologer och forskare, men är idag något som förekommer mer allmänt. Det är inte ovanligt att nyblivna föräldrar får frågan ”Hur gick det med anknytningen?”. Exakt vad som menas med den frågan är oklart, men ofta syftas det till känslorna och kärleken föräldern har för barnet.
Just det här, i vilken riktning anknytningen sker och förälderns roll i anknytningen, är en vanligt förekommande missuppfattning. Ofta kan det talas om hur föräldern knyter an till barnet och det man då syftar till är att föräldern utvecklar ett känslomässigt band till barnet. Inom anknytningsteori benämns detta istället som en omvårdnadsrelation – att föräldern har ett omvårdnadssystem. Anknytning är det som sker i relationen mellan barn och förälder i riktningen barn till förälder.
Men är det egentligen så stor skillnad och spelar det någon roll? Jo, eftersom många föräldrar oroar sig för just anknytningen gör det det.
Anknytningsteori handlar i grunden om varför människobarn har en benägenhet att skapa starka känslomässiga band till sina omvårdare (oftast föräldrar). Relationen är asymmetrisk där omvårdarens roll är att svara till barnets behov, och inte tvärtom.
Föräldern behöver därmed inte reflektera över eller oroa sig så mycket över anknytningen, utan istället fokusera på omvårdnadsbiten – att uppmärksamma och svara till det lilla barnets signaler och behov.
Spädbarn blir inte bortskämda av att föräldern svarar till barnets signaler, och spädbarn behöver inte träna på att skjuta upp sina behov. Genom att som förälder vara lyhörd för det lilla barnets känslor och behov skapar man goda förutsättningar för en fortsatt trygg anknytning.
Lämna ett svar