I information till nyblivna föräldrar och på inlägg i sociala medier ser man ofta att tummy time, dvs att barnet tränar på att ligga på mage på golvet, lyfts fram som något kritiskt för spädbarnets utveckling. Som minimum ett visst antal minuter per dag, med start så tidigt som möjligt. Att barnet spenderar vaken tid i magläge bygger styrka och stabilitet i bål och nacke och förhindrar utveckling av platt bakhuvud. Problemet är bara det att de flesta nyfödda bebisar kommunicerar väldigt tydligt att magläge på en filt på golvet inte är något som de uppskattar. Efter några sekunder börjar många protestera genom att skrika.
Historiskt sett har det varit otänkbart att lägga spädbarn på mage på marken/golvet och ser man till vårs närmaste släktingar som schimpanser och gorillor är detta inget som förekommer. Under hundra tusentals år skulle det ha varit förenat med fara för spädbarnets liv att lägga ner det på marken. Och även om man går tillbaka inte mer än drygt hundra år bodde och levde de flesta människor på ett sådant sätt att tummy time på golvet inte fanns på kartan. Barnen (och schimpans- och gorillaungarna) blev burna!
När spädbarn bärs på varierande sätt mot förälderns kropp stimuleras det på ett helt annat sätt i sin motoriska utveckling än om det ligger stilla på rygg i en vagn, säng, babysitter osv. Barnet är aktivt i bärandet och tränar allt från balans till styrka i bål och nacke. Förälderns kropp fungerar som ett allsidigt gym för bebisen.
Tummy time har tillkommit som ett svar på att spädbarn idag tillbringar alltför mycket tid passivt liggandes på rygg. Gör barn det behöver man kompensera med aktiva insatser som att ligga på mage ett visst antal minuter per dygn för att bygga styrka (plus insatser för att förhindra och behandla platt bakhuvud). För barn som tillbringar de flesta av dygnets timmar i förälderns famn, sittandes i föräldern knä, liggandes i magläge på förälderns bröstkorg osv uppstår inte detta behov.
Lämna ett svar