Det är väldigt vanligt att små bebisar har det som kallas kvällsoro. Det brukar ofta inte märkas under barnets första veckor i livet, utan vara något som smyger sig på när bebisen blir så där 2-4 veckor, vara som intensivast ungefär vid 6-8 veckors ålder och därefter sakta minska och ofta försvinna helt någonstans vid 3-4 månader.
Barnet kanske är nöjd stora delar av dagen, men när kvällen närmar sig vaknar det till, blir mer oroligt och verkar missnöjt. Det drar ihop sin lilla kropp, skriker och verkar ha ont i magen. Det verkar trött, men har svårt att komma till ro och somna. Det vill amma väldigt tätt, men väl vid bröstet verkar det missnöjt, släpper bröstet och skriker. Inte ens förälderns famn eller vaggande rörelser får barnet helt lugnt.
Bebisar som är oroliga och missnöjda vill ofta amma väldigt tätt. Det betyder inte nödvändigtvis att barnet är hungrigt, amningen är också tröst och trygghet, ett sätt för barnet att komma till ro. Samtidigt upplever många ammande föräldrar att brösten är lite mindre mjölkfyllda under just kvällstimmarna. Med en missnöjd bebis som vill amma tätt i kombination med upplevda ”tomma” bröst, är det lätt att dra slutsatsen att bröstmjölken inte räcker till. Men att brösten är mjukare under kvällstimmarna är normalt och beror på dygnsvariationen i det mjölkbildande hormonet prolaktin. Ny bröstmjölk bildas kontinuerligt och mjölken tar aldrig helt slut.
Kvällsoro och tät amning under kvällstimmarna är väldigt vanligt under bebisens första månader. Så länge barnet verkar må bra under dygnets övriga timmar, är missnöjdheten och skrikigheten inget att oroa sig för. Däremot kan det vara oerhört påfrestande att inte kunna lugna och trösta sitt barn, och det är naturligt att börja leta förklaringar till vad som kan vara fel. Det är också fullt förståligt att dom utmanande timmarna under kvällarna kan leda till känslor av otillräcklighet, att inte duga eller räcka till som förälder. Man kan då behöva påminna sig själv om (och få stöd från omgivningen i) att man gör fullt tillräckligt genom att finnas där för barnet med en vilja att förstå och försök till tröst.
Lämna ett svar