Hos många däggdjursarter framkallar förälderns bärande ett typiskt beteende hos ungen, något som man i forskning kallar transportsvar.
Transportsvaret inkluderar ungens rörelsemönster där ungen reflexmässigt drar upp sina bakben, rundar ryggen lätt och håller sig tätt emot den bärande förälderns kropp. Ungen sluter också sina ögon lätt och blir mer stillsam i sina kroppsrörelser.
Flera kroppsliga funktioner påverkas av bärandet. Mätbara förändringar är t ex jämnare kroppstemperatur och högre perifer temperatur, stabilare andning, högre smärttröskel och puls och pulsvariabilitet som indikerar en högre aktivitet i det parasympatiska nervsystemet.
Det intressanta är att detta transportsvar också finns intakt hos människan! Människobebisar svarar alltså på liknande sätt på att bli burna.
Hos pälsbeklädda däggdjur har ungen tydliga gripreflexer som hjälper ungen att hålla sig fast i föräldern päls när den blir buren. Även om människan inte har päls finns dessa reflexer även hos människobebisar – handgripreflexen och tågripreflexen. Dessa reflexer refereras ofta till som en kvarleva sedan vi var människoapor. Men även om gripreflexerna är betydligt svagare hos människoungar jämfört med hos apor, betyder det inte nödvändigtvis att reflexerna behöver ses som en kvarleva utan egentlig betydelse. Faktum är att nyfödda bebisar i studier har visat sig ha så pass starka handgripreflexer att de kan hålla uppe hela sin kroppsvikt för en liten stund! Även Moro-reflexen (omklamrings-reflexen) skulle kunna ha betydelse för bebisens förmåga att hålla sig kvar i famnen när den blir buren.
Det här kan vara värdefullt att reflektera kring när man upplever att man har en bebis som vill bli buren precis hela tiden och som bara är nöjd i famnen. Alltså att det inte är något som helst fel, utan att allt faktiskt är i sin ordning!
Lämna ett svar