Hos människans närmaste släktingar, primaterna, finns ett spännande mönster där man ser ett samband mellan hur lång dräktigheten är, när ungen blir könsmogen och hur lång period ungen diar. Förenklat kan man säga att ju längre graviditet och ju längre barndom desto längre är den förväntade amningsperioden. Schimpanser är tex dräktiga i ungefär 8 månader och blir könsmogna kring 10 års ålder. Ungen diar normalt sett i någonstans mellan 4 och 5 år. Man ser också ett samband med utvecklingsnivå, där de primater som är högst intellektuellt utvecklade också har längre graviditet, längre barndom och längre amningsperiod. Med tanke på att människans graviditet varar hela 9 månader, att människoungar blir könsmogna först i tidiga tonåren och att människan dessutom anser sig vara högt utvecklad, är det utifrån detta mönster förväntat med en amningsperiod hos människan åtminstone lika lång som den hos schimpanser.
Idag rekommenderas helamning under barnets första 6 månader och därefter fortsatt delamning tillsammans med tilläggskost tills dess att barnet är minst 1-2 år eller så längre barn och mamma vill. Grunden till rekommendationen handlar om de hälsomässiga fördelar som amning innebär för både mamma och barn. Hälsovinsterna är dosberoende, vilket betyder att en längre amningsperiod ger större hälsoeffekter.
Vid 12 månaders ålder ammas ungefär 20% av barnen i Sverige och därefter förs ingen statistik på amningsförekomsten. Även om Sverige ligger högt jämfört med många andra länder är det alltså ganska ovanligt att amma bortom spädbarnstiden. Om man fortsätter att amma efter 12 månaders ålder benämns det ibland som långtidsamning, vilket är rätt märkligt med tanke både på hur den nu gällande rekommendationen är formulerad och om man ser till människans förmodade biologiska och ursprungliga amningslängd.
Lämna ett svar