Många föräldrar har funderingar kring anknytning och det händer att de förväntningar man har på vad man ska känna när får träffa sin bebis för första gången inte stämmer överens med hur det känns och hur det blir.
De flesta har under graviditeten föreställt sig ögonblicket då förlossningen är över och man får äntligen får träffa bebisen. Hur man får upp den nyfödda varma lite kletiga bebiskroppen på bröstet och hur känslorna av förälskelse fullkomligt exploderar.
För en del blir det just så, men för många inte.
Kanske mår bebisen dåligt och skyndsamt måste undersökas av barnläkare. Kanske är man så slut efter födseln att man inte känner sig redo att ta emot barnet – antingen så kroppsligt slut att man inte vågar hålla sitt barn med rädsla för att tappa det, eller så mentalt slut att man behöver en liten stund för att samla sig.
En av de kanske vanligaste reaktionerna är att man känner sig lättad över att förlossningen är över. Lättad och fascinerad över att man klarade det.
Det är vanligt och helt normalt att det tar en liten stund att närma sig barnet. Och det är vanligt och helt normalt att inte känna stark förälskelse samma sekund som barnet landar på bröstet.
Det är helt okej och betyder inte att någonting blir sämre eller att anknytningen på något vis tar skada.
Anknytningen mellan bebis och förälder är en process som sker över tid. Anknytningen är ingenting magiskt som antingen finns eller inte finns, utan någonting som växer och utvecklas allteftersom föräldern finns där och möter bebisens behov.
Lämna ett svar