Spädbarn och barn upp till ungefär 2 års ålder kan ha mycket fett på kroppen utan att det är skadligt för hälsan. Tvärtom utgör den extra lagrade energin ett skydd när barnet blir sjukt eller äter sämre under en period. Efter 1-2 års ålder sker en naturlig avsmalning. Barnet börjar öka mer i längd än i vikt och någonstans kring 5-7 års åldern är barn naturligt som allra tunnast.
För att få en uppfattning om vikt i förhållande till längd använder vården BMI som verktyg. Eftersom barn har en annan kroppssammansättning än vuxna använder man en modifierad form av BMI som kallas iso-BMI där hänsyn tas till barnets ålder. Det som är intressant är inte ett enskilt BMI värde, utan det som är relevant är att följa utvecklingen av BMI över tid. Det gör man i en BMI-kurva.
Ett barn som haft mycket fett lagrat på kroppen under spädbarnstiden kan ha ett enskilt BMI värde som motsvarar övervikt efter 2 års ålder, men där man i BMI-kurvan kan se att det skett en hälsosam viktutveckling över tid och därför inte lägger någon vikt vid det enskilda värdet. Det är i de fall där BMI-kurvan börjar peka i fel riktning och där den naturliga avsmalningen uteblir eller där vikten kanske till och med ökar i förhållande till längden som man bör bli bekymrad.
Men hör medvetenhet kring vikt och små barn ihop, och är viktutveckling och BMI-kurvor någonting som BVC bör hålla koll på och prata med föräldrarna om? Ja.
Risken för de barn som har ett ökande BMI värde efter spädbarnstiden är att övervikten kommer finnas kvar även i vuxen ålder. En kvarstående övervikt innebär en ökad risk för bland annat hjärt- och kärlsjukdomar, typ 2 diabetes, flera typer av cancer och att dö i förtid. Det innebär inte nödvändigtvis att övervikten är farligt för just det enskilda barnet, men på gruppnivå är det otvivelaktigt så. Barnet har enligt Barnkonventionen rätt till bästa möjliga hälsa. Men det är inte barnet som ska behöva fundera över sin vikt. Barnets viktutveckling är helt och hållet ett vuxenansvar.
Lämna ett svar