Under 1700-talet var spädbarnsdödligheten mycket hög i Sverige och låg kring 200 dödsfall per 1000 levande födda. Den höga dödligheten orsakades av epidemier av infektionssjukdomar och i perioder också av undernäring och svält. År 1773 var spädbarnsdödligheten extremt hög i Sverige, nästan 3 av 10 barn dog innan sin 1-årsdag, som en följd av år med missväxt och svält tillsammans med hög spridning av infektionssjukdomar. I början av 1800-talet började en kraftig nedgång i spädbarnsdödligheten. På hundra år halverades spädbarnsdödligheten och låg i början av 1900-talet på omkring 100 dödsfall på 1000 levande födda. I andra europeiska länder såg utvecklingen liknande ut, men minskningen började lite senare och man tror att Sveriges försprång gentemot andra länder delvis kan förklaras med den tidiga utbyggnaden av barnmorskeväsendet.
Dödligheten har genom historien varit högre i städerna än på landsbygden, vilket man tror varit en följd av dålig sanitär miljö, trångboddhet och hög befolkningstäthet, vilket underlättat spridningen av infektionssjukdomar. Stockholm hade extra hög spädbarnsdödlighet. Från 1750 och 70 år framåt var spädbarnsdödlighet i Stockholm nära dubbelt så hög som i övriga landet och det dröjde in på 1900-talet innan nivån var som i andra städer.
Orsaken bakom spädbarnsdödligheten har varierat i historien. Under 1700-, 1800- och in på 1900-talet var infektionssjukdomar den vanligaste dödsorsaken bland spädbarn. Det handlade om bland annat smittkoppor, difteri, scharlakansfeber, mässing, kikhosta, diarrésjukdomar och tuberkulos. Tack vare bland annat höjd levnadsstandard, högre förekomst av amning, större medvetenhet om hygien och spädbarns hälsa samt vaccin och medicinska framsteg är spädbarnsdödligheten idag nere på 2 promille (statistik från 2024) och den vanligaste orsaken är istället medfödda skador och medfödda sjukdomar.
Källa: Svenska folkets hälsa i ett historiskt perspektiv, 2005.
Lämna ett svar