Enligt Socialstyrelsens rekommendationer sover barn under 3 månader säkrast i egen säng. Trots detta kommer en majoritet av nyblivna föräldrar vid något tillfälle att dela säng med barnet. För att barnet vill vara nära. För att föräldrarna behöver få sova. Och för att samsovning i ibland är det enda som fungerar.
Det finns fortfarande ett problematiskt tabu kring samsovning som riskerar att få negativa konsekvenser både för de föräldrar som samsover i det tysta och för de familjer som skulle må bra av samsovning men som inte vågar eftersom de vill följa rådande rekommendationer.
Det är en väsentlig skillnad mellan medveten säker samsovning och oavsiktlig riskfylld samsovning. Och den allvarligaste konsekvensen av att inte prata om samsovning är risken att samsovningen sker på ett olämpligt sätt som innebär ökad risk för plötslig spädbarnsdöd.
Den ökade risken för plötslig spädbarnsdöd när små bebisar delar sovplats, beror med hög sannolikhet på farliga förhållanden i sovsituationen snarare än själva samsovningen i sig. I arbetet kring att minska risken för plötslig spädbarnsdöd är det därför av stor betydelse att med öppenhet utforska situationen och samtala med föräldrar om dessa riskfaktorer istället för att prata om samsovningen i sig som riskfylld.
Riskfyllda förhållanden vid samsoving är bl a olämplig sovplats så som vattensäng eller soffa, att bebisen sover på mage, nikotin i hemmiljön, glipor där bebisen riskerar att kilas fast, och tjocka täcken eller kuddar som riskerar att hamna över barnet.
Förutsatt att föräldern inte är påverkad av alkohol, droger eller medicin som man blir mycket trött av, eller att föräldern röker är inte förälderns kropp det som utgör en risk.
När samsovning diskuteras onyanserat framställs ibland förälderns sovande kropp just som det som utgör en fara för barnet. Detta blir väldigt knepigt att förhålla sig till då samma kropp är det som så självklart ger tröst och trygghet under dygnets övriga timmar.
Lämna ett svar