”Stanna inte kvar i rummet. Ta inte upp barnet. Ge så lite kroppskontakt som möjligt. Var tydlig och bestämd. Trösta inte och stoppa inte om barnet. Barnet ska lära sig att ta hand om sina egna känslor.”
”Tala inte och rör inte barnet. Avslöja inte din närvaro. Be inte om ursäkt för vad du gör. Din röst ska vara fast och bestämd. Om du tvivlar är det bättre att låta någon annan genomföra kuren.”
Detta är råd som finns att läsa om små barn och sömn i böcker på biblioteket och i utdaterade men fortsatt förekommande broschyrer från BVC. Första stycket handlar om 5-minuters-metoden eller somna-själv-metoden. Det andra stycket om sova-hela-natten-kuren.
Just dessa sömnmetoder är som väl är inte längre så vanliga, men sömncoaching och olika typer av sömnträning blir åter allt populärare. Även om tillvägagångssättet inte är lika hårt som i de klassiska skrik-metoderna, är grundtanken den samma. Att bebisen ska lära sig att somna självständigt. Inte ska behöva sin förälder för att kunna somna eller sova.
Det aviga är bara det att bebisar inte är självständiga. Att bebisar per definition är just beroende. Föräldern är bebisens miljö. Hela dess universum!
Ofrivillig separation från föräldern innebär stress som den lilla bebisen har svårt att hantera. Små barn kan inte själva reglera sina känslor och därför inte lugna sig själva. De lär sig självreglering genom samreglering, dvs tillsammans med föräldern som stöttar barnet och finns närvarande både psykiskt och fysiskt och bekräftar de känslor barnet känner.
Att trösta, mysa, hålla i famnen, amma till sömns eller ligga bredvid bebisen och kramas är ingen ovana eller ett dåligt mönster som måste brytas. Det är okej (till och med bra!) att bebisen behöver föräldern för att kunna somna och sova. Barn behöver inte sömntränas eller lära sig att somna självständigt, det kommer dom att bemästra så småningom ändå.
Lämna ett svar